har inte tid att sitta framför datorn egentligen.. måste skapa måste jobba på mina arbetsprover. Men jag är så stressad nu att jag nästan är lite handlingsförlamad. Jag har inte sovit tillräckligt de senaste tre dygnen och sömn är väl något jag kan glömma framöver då jag måste bli klar i tid. Jag måste måste måste... fan fan fan fan fan fan fan ibland blir jag less på att jag ska göra allt i sista minuten.

Innan detta är klart kommer jag att gråta blod!

Innan detta är klart kommer jag att vara sönderstressad.

jag har blivit mindre stresstålig och jag har skapat behov som är svåra att bryta. Jag måste men jag vill inte för de får mig att må bra.

Men nu måste jag måla mera så att jag kan få lite sömn denna natt.

Solen sken våren är snart här.

Jag som bara vikt 19 svanar.

Men det kanske är någon där uppe som hör min önskan.

Jag vill ha vår,

för då kan jag ha mina kalas byxor.

Då kan jag hoppa hopprep.

Då kan jag testa om min studdsboll av gummiband fungerar IRL.

Då när våren kommer kanske det blir lite lättare att andas.

Då kanske solen kan skina lite mera,

Solen tar fram det bra i livet, i människor.

Solen är källan till liv och det är då man kan fråga sig varför man valt att bo så jäkla långt upp i världen?

Musik är som kärlek.

Ibland talar den till dig.. du vill vara den äta den leva den.

Musik kan ge dig den där känslan som kärlek kan.

Jag saknar musiken i mitt liv, jag saknar känslan.

Känslan då jag är helt uppslukad och lever i en vacker melodi.

Livet krigar för mycket med mig just nu.

Livet krigar och jag har inga vapen att skydda mig med.

Livet livet livet, som är till för att levas njutas och älska.

Jag tycker inte om mitt liv just nu.

Jag vill ha mera musik mera sång mera texter mera innehåll.

Jag saknar min trygghet, mina vänner.

Jag vill sluta fred med livet men jag kan inte höra musiken.

det är något som händer hela tiden medan man funderar ut vad man ska göra härnäst.

Jag har just nu fastnat, men det ska nog släppa snart. Jag hoppas det i alla fall. För nu är det bara 3 veckor kvar tills arbetsproverna ska vara inne och jag måste skapa något nu snart genast.

Så nu har jag inte tid att hänga här längre.. skapa..

:)

Nu drar jag snart till Uppsala. 

Där ska jag träffa min kära vän, exkombo, mångsysslare, ja allt i allo Maria.

Min vän som gör livet lite tommare och tråkigare i Umeå.

Jag saknar henne och det ska bli så kul att träffa henne lite igen och spendera tid som vi inte gör så ofta då vi bor på olika ställen.

Det ska också bli skönt att komma ifrån lite, bort från vardagen

som alltid är sig lik.

Bort från stressen som tar kål på mig.

Bort från tristessen på jobbet som jag inte gillar

för jag har så mycket annat som jag måste göra.

Ja jag längtar och i morgon vid denna tid är jag där och kanske sover jag kanske sitter vi och tittar på varandra och pratar.  

   Vi testar våra vingar.

Hur långt kan vi komma?

Hur högt kan vi nå?

Jag kan höra vingar slå runt mig, det är lite ljusare ute.

Jag kan kända vinden smeka min kind.

Min bror och min syster och jag.

Ensamma och ärrade.

Lite svartare lite sorgsnare.

Lite mindre glad

.

Jag undrar när jag ska nå upp

När målet är inom räckhåll.

När inte sorgen tynger mina vingar

så att jag kan lyfta och bara flyga iväg.

Ut på nya marker ut på nya äventyr.

Ut, upp, iväg.

Vi försöker vi kommer snart, vi ses om en stund.

Vi saknar dig.

Jag viker svanar för om jag har tillräckligt många

då, kanske

kanske då kan vi ses igen.

Kanske då kan vi komma upp till dig och hälsa på dig.

Kanske då kan vi acceptera det som hänt.

Kanske då kan vi förstå.

Jag har vikt 14. Alldeles för lite för att ta mig upp.

Det var 4 månader sen jag fick samtalet av min mor.

Det var 4 månader sen min värld ändrades.

Då som jag kunde förstå vad död innebar.

Det var då som mitt hjärta blev lite svartare.

Jag fick samtalet som man inte vill ha.

Som jag hoppas att folk slipper, tyvärr är det väl oundvikligt.

Det kommer att ske.

Det var då han dog, för 4 månader sen...

tårarna rann i floder, de rinner än.

Det var då, fast jag har ännu inte fattat det.

Det känns som att det var igår.

Jag vaknade på morgonen, klockan ringde alldelens för tidigt som vanligt. Sömnen var inte klar och dagen tvingade mig upp trotts att jag inte ville. Jag gick till jobbet, satte på datorn, kollar vad som finns att göra. Min arbetskamrat kommer in, sätter sig vid datorn, kanske pratade vi lite grann, om helgen, om dagen, om annat strunt. Dagen går och lunchen intas under tystnad läsandes en tidning som bara läses för att det är det enda som finns där och för att ord i vissa fall är överflödiga. Kaffemaskinen piper och säger att nu är ditt kaffe klart. Går tillbaka till kontoret, sitta och titta in i skärmen lite mera, packa lite prover svara lite på mail. Frågar konstiga frågor som jag vet min arbetskamrat inte kan svara på. Men jag frågar ändå för jag har tråkigt. Gör en studdsboll av gummiband, konstigt att det funkar. Viker en till svan, måste komma till 1000 st. för att få önska. Har gjort 10 st. Klockan slår hemdags, handlar på vägen hem, ringer något samtal för att få tiden att gå på den långa vägen hem. Kommer hem lagar mat, äter maten ser en film. Fylls av en längtan efter kärlek, på riktigt, kärlek när den är som bäst.Filmen tar slut och livet tar tag i mig, tvingar mig att inse att jag är fast på ett ställe som jag inte vill vara fast på. Ett ställe där varje dag ser ut som den andra och allt har sin samma rytm. Där livet inte är livet som jag vill att det ska vara utan för att det bara är... det liv som bara blev för att jag någonstans på vägen gav upp... Eller är det bara för att jag inte orkar? Jag har varit singel i 5 månader nu och det är, i morgon 4 månader sen han min styvfar dog.. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, jag har fastnat som en myra fastnar i tuggummi en alldelens för varm sommar dag. Jag vet inte hur man tar sig vidare när livet är som ett ekorrhjul där man inte tar sig lös. Jag vet ibland inte hur jag ska finna styrkan att orka göra allt som jag måste för att ta mig vidare och ut ur detta...