Jag tycker om att vara ute och cykla.. ute i det fria lyssnandes på musik i lurar och bara njuta av omgivningen. Jag kan lätt känna mig lite instängd inomhus har jag märkt den senaste tiden. Jag tror helst att jag skulle vara ute hela tiden om det gick. Eller kanske inte.. haha.. det skulle nog bli lite jobbigt. I dag har i alla fall varit en helt okej dag. En helt okej dag i mina mått mätt.

Tänker just nu ganska mycket på Tex. På söndag denna vecka är det ett halvår sedan han dog. Och det gör att jag tänker på det extra mycket. Jag har bestämt mig för att jag ska till graven då, jag vill dit och prata lite eller vad jag nu kommer att göra när jag är där. Det är inte så att jag tror att det kommer att bli bättre med tiden, kanske bara lättare att acceptera det faktum att han inte längre är här på jorden längre. Minnen flödar ofta från den tid då vi levde som en familj. Läste i en blogg i dag som jag hittade, skriven av en vän till Tex. Ett par som han umgicks med förut, som även jag träffat många gånger. Läste vad hon skrivit då hon fått beskedet, de hade pratat minnen. Och även om det var jobbigt att läsa det var han för en liten stund vid liv och jag log för mig själv, på det där sorgsna sättet som man gör när någon man tycker om har gått bort. Men som man ändå vill minnas med glädje. Jag har mest bra minnen av honom. Han var alltid så snäll mot oss, han fanns där när ingen annan fanns. Och det tackar jag honom för nu såhär i efterhand. Synd bara att jag inte hann säga det till honom medan han levde. Men man kan ju inte veta att någon ska dö helt plötsligt. Det är bara att försöka ta vara på de som man har i livet och komma i håg att berätta för dem att man uppskattar dem lite nu och då så att de inte glömmer bort det.

Jag fick frågan i dag av en ytligt bekant på stan i dag, "hur är det med dig då?" Jag hör mig själv svara " det är jätte bra!". Jag brukar aldrig säga så, på den frågan ska man svara "bra" kort och gott. Jag vet inte vad som flög i mig och jag vart själv väldigt förvånad när jag hört mina ord komma ut ur munnen. Skrattade åt det på vägen hem, jag som nuförtiden som oftast drar lika med tecken mellan mig och bitterhet. Men sen tänkte jag, varför ska man inte få säga så? Det kanske är jätte bra.. eller så var det i alla fall just den stunden just där och då. Just då när jag svarade på frågan hur det var och jag hörde mig själv hurtigt säga det är jätte bra...

Ja men egentligen varför ska jag klaga? Jag vet inte vad som hänt som gjort att min attityd alltjämt nu förtiden bara känns så blasse.. så kass och med en nypa bitterhet. Jag borde inte vara så bitter det är inte bra för mig. Jag måste ta och rycka upp mig och finna glädjen i att faktiskt ha ett ganska bra liv ändå.. jag menar det finns de som har det värre och lider mer än vad jag gör.

Så nästa gång någon frågar ska jag säga att det är jätte bra, för det kanske det är eller om det inte är det så får jag se till att skapa en sådan tillvaro. För mitt liv är kankse inte alltid en dans på rosor. Men jag lever och har hälsan i behåll så fan om jag inte tar och tar tag i saker jag lever faktiskt bara en gång och det är mitt liv som jag slösar bort.. ingen annans.

När hände detta, min arbetsmoral är på botten, totalt... Men det kanske beror på att skrivaren skriker efter ett Fuser kit just nu.. haha.. jag hatar skrivare, de bara krånglar och ska ha saker hela tiden. Men nu är det i alla fall inte så länge kvar tills jag får gå hem drygt en timme. Just nu känns det som om tiden står still men jag får väl försöka ha lite roligt.. eh.. ja vad kan man göra på jobbet då? Jobba kanske? Ja jag ska väl se om det är nåt som ska göras då... jag måste väl:)

Snart helg och det känns så jäkla skönt! Ska ev. ut med min kära arbetskamrat från mitt forna jobb, det är alltid rolligt när vi är ute!! chip chop slut för i dag..

Ibland kommer det sådan dagar... i dag var en sådan dag. Jag var på väg hem från stan från min bror. Jag hade vinden i mitt hår, spring i bena och cykeln trampade tappert framåt.

Sen bara vände allt jag kom till mitt kvarter där jag bor, samma som jag bodde i när jag var liten, samma som jag bodde på när han fanns med i vår familj. Samma kvarter där jag lekte när jag var liten, där jag stod på balkongen med min syster och skrek sången "ska vi gå hem till dig eller hem till mig". Den gången när han han kom ut och tyckte att vi skulle vara tysta så att vi inte skämde ut oss. Men vi bara skrek vidare, för vi var små då och då är livet lite mera en lek.

Mitt rum som jag bor i nu, den lägenheten som jag delar med 3 andra det är samma som jag bodde i då. Jag har det rummet som min mamma och han hade som rökrum. Det var på den tiden på sent 80-tal tidigt 90-tal när man fick röka inomhus, då det inte var konstigt. Jag minns att vi hade en grå soffa med en lila filt över där inne.

Det kanske är ett sätt för mig att bearbeta det som hänt nu genom att måla, leva och andas just det som jag minns från när jag var liten. Samma kvarter som jag lekte i när jag var liten, samma ställe som jag växte upp på. Då livet var lite mera lek och mindre krig.

Med tårar i ögona cyklade jag vidare och öppnade dörren till mitt hem och jag frågar mig själv, när ska det kännas okej? När ska jag slippa få klumpen i magen varje gång jag tänker på det. Snart har det gått 6 månader, 6 månader sedan samtalet från min mor innehöll orden " Tex är död... han har kört ihjäl sig". Den meningen som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Den meningen som jag fortfarande inte vill tro på.

Men jag måste för det är sant och han finns inte mer inte på samma sätt som han fanns när jag var liten och växte upp inte på samma sätt som han fanns när han fanns. Nu finns han men någon annastanns och jag vet inte vart han är. Jag hoppas bara att han har det bra och att han är lycklig!