Jag hade glömt bort dem jag har lagt dem åt sidan, så poppade de upp på spotify när jag skulle kolla musik. Och nu spelar jag dem för fullt. Åhh... gamla tider, på gott och ont.

Året var 2001, jag var 20 år gammal och bodde i London, livet lekte och jag med det.

Bekymmer över morgondagen existerade inte och allt var bara soligt.

Året var 2004 jag var 23 år gammal, han var så snygg han hade rutiga skor och tyckte om Belle & Sebastian. Han var besatt av jeans, och Nietches filosofi, vi pratade inte samma språk och det var svårt att förstå honom.

Året är 2010, jag är 28 år gammal om 3 veckor bor jag i stockholm som 4,5 år framåt kommer att vara min hemstad. Jag ska bli lärare i bild, jag ska bryta upp och göra något nytt och spännande med mitt liv.

  Jag lyssnar på musik dagarna i ända, eller i alla fall mycket. Just nu har jag snöat in på Mumford & Sons låten "I gave you all" det är den som gäller på repeat hela tiden just nu.

Den får mig att vilja måla, jag måste skapa en ny målning nu. Denna på bilden målade jag på under ett år. Nu ska jag skapa en ny och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Har målat gräs och himmel. Vill skapa något lugnt.

Jag vill måla lite för att få ur mig allt det som trycker i mig just med flytten och allt.

Jag vill måla för att må lite bättre.

Den är ett faktum.

För några veckor sedan, kanske är det månader sedan bestämde jag mig.

Jag ska bort jag ska göra något med mitt liv.

Nu är domen här. Domen som är min önskan. Jag kom in på skolan.

Jag ska läsa till bildlärare på konstfack.

För många år sedan skrev jag  att jag måste ifrån Umeå att jag var less på livet här. Livet som levde mig istället för att levas. Nu 7 år senare har jag ont i magen för att jag ska göra det. Kanske är det åldern, kanske är det tryggheten. Jag har skapat något här som egentligen inte finns. Något som egentligen inte existerar längre. Jag lever väl egentligen ett liv just nu i det förgågna.

Det är dags att möta framtiden och vara stolt över att jag klarade av det jag inte trodde att jag skulle klara.

Jag kommer att sakna min systerson mest. Den lilla guldklimpen som förgyller livet just nu. Jag kommer att sakna honom som jag gjorde slut med för snart ett år sedan men som sedan kom att bli min trygghet i livet då allt var lite svårare.

Men jag vet, livet går vidare och snart hoppas jag att jag sitter där i stora staden och ler för mig själv för att jag förvekligade min dröm och inte bara lät livet leva mig. Jag lever nu mitt liv. Jag försöker så gott jag kan att ha kontroll över det.

Framtiden är här nu och jag ska banne mig ta tag i den omfamna den och säga välkommen du kommer inte en dag försent.