Jag har hittat min tillfälliga favoritmusik, Neil Young. Dumma spotify säger jag bara som begränsar lyssnandet till endast 5 ggr. på varje låt så att jag inte kan lyssna ordentligt på mina favoritlåtar. Meningen att man ska köpa mera men jag får inte pga. köpstopp. Men ja då får jag helt enkelt hitta ny musik att lyssna på och det kanske är bra det.. man ska inte upprepa gamla mönster för mycket som de säger där ute i verkligheten..

I dag är det två år sedan Tex dog. Jag minns den dagen som igår. Det var lite gråmulet. Jag satt på jobbet, hade väldigt tråkigt, rastlös. Jag minns att jag försökte få någon att äta lunch med mig på universitetet. Tills slut fann jag en vän som var ledig för lunch. Efter lunchen kändes allt lite mera hoppfullt. Intet ont anande gick jag tillbaka till jobbet och kände att det kanske kunde bli en bra dag trotts allt. Jag visste inte då att han redan var död.. han dog vid nio tiden redan. När jag sen kom in på kontoret igen och höll på att sätta på datorn ringer min mamma. "Du måste fara till Anna... du måste fara till Anna" är det första hon säger.. jag fattar ingenting och tror att det har hänt min systerson någonting. Hon fortsätter lite i samma sak tills hon slutligen kläcker ur sig efter att jag ställt massa frågor om Antonio, "Tex är död... " VAaaa????? Minns jag att jag hinner tänka innan tårarna kommer. "Va, hur då? "Mamma berättar då att han har kört ihjäl sig på väg till jobbet. "VA?" Neej!!!!!!" Inte Tex"

Jag ringer min pappa jag ringer min kompis samtidigt som jag i regnet cyklar till min syster med tårarna som rinner ned för kinderna.

När jag kommer till min syster så tror hon att det är vår pappa som dött.. Detta genom att hon ser mitt söndergråtna ansikte. Det tar en stund för mig att nå fram till henne för hon sätter sig på golvet håller för örona och skricker, nej nej nej nej nej nej... För att få henne att förstå måste jag skrika till henne "Det är inte pappa som dött det är Tex".. Allt stannar upp för en stund och min systerson som bara är 6 månader ser konstigt på oss..

Jag berättar vad jag vet och säger att mamma och Joni (vår bror vars pappa faktiskt dött) ska komma. Tex var våran styvfar en av de tryggaste personerna i våra liv... Vi börjar prata om hur det ska kännas för honom och hur han ska klara sig.. Hur ska det gå för honom, som faktiskt förlorat sin riktiga pappa. Vi gråter och försöker förstå något som jag än i dag inte har förstått.. jag är fortfarande arg på honom för att han lämnade oss kvar här. För att han gjorde så mot oss och gick och dog bara sådär.

Livet gick vidare i alla fall även om jag en där dagen inte trodde att det skulle kunna göra det. Men sorgen finns fortfarande där. Sorgen av att ha förlorat en av de tryggaste personerna i mitt liv.