I dag är det två år sedan Tex dog. Jag minns den dagen som igår. Det var lite gråmulet. Jag satt på jobbet, hade väldigt tråkigt, rastlös. Jag minns att jag försökte få någon att äta lunch med mig på universitetet. Tills slut fann jag en vän som var ledig för lunch. Efter lunchen kändes allt lite mera hoppfullt. Intet ont anande gick jag tillbaka till jobbet och kände att det kanske kunde bli en bra dag trotts allt. Jag visste inte då att han redan var död.. han dog vid nio tiden redan. När jag sen kom in på kontoret igen och höll på att sätta på datorn ringer min mamma. "Du måste fara till Anna... du måste fara till Anna" är det första hon säger.. jag fattar ingenting och tror att det har hänt min systerson någonting. Hon fortsätter lite i samma sak tills hon slutligen kläcker ur sig efter att jag ställt massa frågor om Antonio, "Tex är död... " VAaaa????? Minns jag att jag hinner tänka innan tårarna kommer. "Va, hur då? "Mamma berättar då att han har kört ihjäl sig på väg till jobbet. "VA?" Neej!!!!!!" Inte Tex"

Jag ringer min pappa jag ringer min kompis samtidigt som jag i regnet cyklar till min syster med tårarna som rinner ned för kinderna.

När jag kommer till min syster så tror hon att det är vår pappa som dött.. Detta genom att hon ser mitt söndergråtna ansikte. Det tar en stund för mig att nå fram till henne för hon sätter sig på golvet håller för örona och skricker, nej nej nej nej nej nej... För att få henne att förstå måste jag skrika till henne "Det är inte pappa som dött det är Tex".. Allt stannar upp för en stund och min systerson som bara är 6 månader ser konstigt på oss..

Jag berättar vad jag vet och säger att mamma och Joni (vår bror vars pappa faktiskt dött) ska komma. Tex var våran styvfar en av de tryggaste personerna i våra liv... Vi börjar prata om hur det ska kännas för honom och hur han ska klara sig.. Hur ska det gå för honom, som faktiskt förlorat sin riktiga pappa. Vi gråter och försöker förstå något som jag än i dag inte har förstått.. jag är fortfarande arg på honom för att han lämnade oss kvar här. För att han gjorde så mot oss och gick och dog bara sådär.

Livet gick vidare i alla fall även om jag en där dagen inte trodde att det skulle kunna göra det. Men sorgen finns fortfarande där. Sorgen av att ha förlorat en av de tryggaste personerna i mitt liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknade lyckligare än på länge. Jag har det där lilla suget i mig som får mig att vilja leva lite mera lite längre lite bättre. Jag har ett driv och jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag försöker fylla livet istället för att livet ska fylla mig. Vi...

Det är på mornarna som det kan vara jobbigast. De dagar då jag umgåtts för mycket med mig själv. Då livet är lite skörar än vad det var förra veckan. Då när sängen kallnat efter att ha sovit för många nätter ensam. Vaknat för många mornar själv.  ...

Lyssnar nu på Säkert, vemodigt och lite norrländskt sådär fint.    Haft en fin dag med mig själv min penna, musik och mina tankar. Det är då det händer. Det är då det skapas. Det är även då som tankarna på dig kommer och går igenom mig, mitt hjär...

Ibland (de senaste veckorna) tänker jag att livet skulle vara lite lättare om man slapp känna allt. Jag är lite ledsen just nu det har gått 3 veckor utan honom nu. Och det går bra, jag vet jag kommer att klara mig men det är alltid lite svårt att var...

Ja jag kanske borde ta och göra det med tanke på att jag typ bara skriver på måndagar. Men jag ska sluta tjata om det och bara skriva för att jag känner för det och för att detta blivit mitt nya forum för att skriva. I och med att ingen läser ändå så...