Jag är inte kär, jag saknar det. Men jag är lite kär i musiken i mina lurar.. hehe.. ovanligt. Känns som att det alltid blir sådana inlägg från min sida just nu.

Men musiken, jag längtar tills jag får egen läghenhet. För då ska jag lyssna på musik i mina lurar sjunga högt och falskt. Jag ska dansa och hoppa jag ska bara njuta liggandes på golvet, i köket eller i mitt andra rum.. i det som bara är mitt. Musiken och jag har ett speciellt förhållande. Jag och mina lurar. Gahhhhhh... jag längtar!!

Visst, det var måndag igen i dag. Lyssnar som vanligt på musik i mina lurar, försöker få lite grepp om verkligheten som blivit lite suddig i dag. Jag blir ledig från skolan till våren för att jag pluggat tidigare, helt plötsligt så blev jag bara ledig. Fastän att jag visste då jag ansökt om det, fast jag ville för att jag ska spara pengar, för att jag pluggat mycket innan för att jag inte visste hur jag skulle klara min utbildning. Så helt plötsligt så blev det bara tomt..

Jag tycker inte om förändringar, speciellt inte på måndagar. JAg är en trygghetsmänniska och jag tycker att det är jobbigt med beslut även om det oftast blir bra i slutändan. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra, om jag ska stanna kvar här i Stockholm eller om jag ska flytta till Umeå och jobba de 8 månader som jag kommer att vara ledig totalt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra.. Eller jag kanske vet, det kanske inte behöver vara svårare än så, jag vill kanske till umeå igen ett litet tag.

Jag lyssnar på the cure, för att kanske hittar jag svaret då, men svaret nu är att jag blir lite ledsnare. Lite räddare, jag tycker ju om att leva här och att gå i skolan, men om jag inte har skolan blir det då lika roligt. Det kanske inte blir det, då kanske livet blir ännu mera ensamt än det är just nu. För livet kan vara ganska hårt här i den stora staden där jag bara försöker passa in, stå till höger i rulltrappan, gå fort för att inte någon ska bli irriterad, springer lite snabbare när tunnelbanan kommer för att vänta 3 minuter det är ju katastrof.. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu..

Jag har hittat min tillfälliga favoritmusik, Neil Young. Dumma spotify säger jag bara som begränsar lyssnandet till endast 5 ggr. på varje låt så att jag inte kan lyssna ordentligt på mina favoritlåtar. Meningen att man ska köpa mera men jag får inte pga. köpstopp. Men ja då får jag helt enkelt hitta ny musik att lyssna på och det kanske är bra det.. man ska inte upprepa gamla mönster för mycket som de säger där ute i verkligheten..

I dag är det två år sedan Tex dog. Jag minns den dagen som igår. Det var lite gråmulet. Jag satt på jobbet, hade väldigt tråkigt, rastlös. Jag minns att jag försökte få någon att äta lunch med mig på universitetet. Tills slut fann jag en vän som var ledig för lunch. Efter lunchen kändes allt lite mera hoppfullt. Intet ont anande gick jag tillbaka till jobbet och kände att det kanske kunde bli en bra dag trotts allt. Jag visste inte då att han redan var död.. han dog vid nio tiden redan. När jag sen kom in på kontoret igen och höll på att sätta på datorn ringer min mamma. "Du måste fara till Anna... du måste fara till Anna" är det första hon säger.. jag fattar ingenting och tror att det har hänt min systerson någonting. Hon fortsätter lite i samma sak tills hon slutligen kläcker ur sig efter att jag ställt massa frågor om Antonio, "Tex är död... " VAaaa????? Minns jag att jag hinner tänka innan tårarna kommer. "Va, hur då? "Mamma berättar då att han har kört ihjäl sig på väg till jobbet. "VA?" Neej!!!!!!" Inte Tex"

Jag ringer min pappa jag ringer min kompis samtidigt som jag i regnet cyklar till min syster med tårarna som rinner ned för kinderna.

När jag kommer till min syster så tror hon att det är vår pappa som dött.. Detta genom att hon ser mitt söndergråtna ansikte. Det tar en stund för mig att nå fram till henne för hon sätter sig på golvet håller för örona och skricker, nej nej nej nej nej nej... För att få henne att förstå måste jag skrika till henne "Det är inte pappa som dött det är Tex".. Allt stannar upp för en stund och min systerson som bara är 6 månader ser konstigt på oss..

Jag berättar vad jag vet och säger att mamma och Joni (vår bror vars pappa faktiskt dött) ska komma. Tex var våran styvfar en av de tryggaste personerna i våra liv... Vi börjar prata om hur det ska kännas för honom och hur han ska klara sig.. Hur ska det gå för honom, som faktiskt förlorat sin riktiga pappa. Vi gråter och försöker förstå något som jag än i dag inte har förstått.. jag är fortfarande arg på honom för att han lämnade oss kvar här. För att han gjorde så mot oss och gick och dog bara sådär.

Livet gick vidare i alla fall även om jag en där dagen inte trodde att det skulle kunna göra det. Men sorgen finns fortfarande där. Sorgen av att ha förlorat en av de tryggaste personerna i mitt liv.

För en kvart sen mådde jag bra. Jag går runt och dikterar min egen verklighet och jag är huvudpersonen i en pjäs som jag inte skrivit själv just nu. Ibland är det konstigt hur allt bara kan försvinna. Jag lever mitt liv och jag tror att det är meningen att jag ska vara där jag är just nu. Jag tror att livt har en mening. Varför skulle annars mitt liv vara som det är. Där jag hela tiden när jag tagir mig upp för kanten faller ned igen. En vän sa till mig för länge sen när livet var lite svartare " Det kommer att vara så hela tiden, man tar sig upp för backen men sen är man tillbaka nere igen. Det som då händer är att ju fler gånger du tar dig upp desto lättare är det att hitta bättre vägar upp"... Jag är nu på stigen, den som leder uppåt som jag hittade för 2 år sedan.. den där som är kantad av skogar mörka och grå. Den där stigen som jag vet slutar i ljuset men som tar ett tag att ta sig fram på för att jag är mörkrädd. Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket lättare om jag hade en cykel. Det skulle gå så mycket snabbare att ta mig fram då. Men jag vet..min pjäs slutar inte så. Det fick jag lära mig för länge sedan. Men jag undrar bara om inte nån skulle kunna skriva om mitt manus lite så att jag slapp gå i mörkret ibland, kanske ge mig en ficklampa. För just nu när jag trodde att jag hittat fram så upptäckte jag att jag gått vilse och jag stod där i början igen du vet.. där halvvägs där det är som mörkast för årstiden. Där jag för tillfället tappat bort vad det var jag skulle säga....

när jag var liten var det ingen som sa förlåt.

jag visste bara att jag skulle vara stark, för det var vad de sa till mig att vara.

när jag var liten vart jag stor när allt jag ville var att någon skulle säga förlåt.

långt borta för länge sen.

Nånstans i det som kallas förflutet en tid som inte finns nu.

Där fanns du. Ung fin och så otroligt vacker.

näreheten, lusten, längtan, värme.

Konstiga tider, mitt i natten, närehet.

Mitt ansikte nära ditt, lust, passion.

Jag förstod inte alltid dig, du förstod inte alltid mig.

Men dina ögon sa mer än ord. Din mun så len.

Jag saknar dig ibland, du kommer upp i mitt medvetande.

Det är länge sedan vi sågs nu. Det är länge sen.

Men minnet av dig finns kvar. den första gången jag såg dig

till den sista.

Du är borta nu långt bort och jag kommer nog aldrig att

träffa dig igen.

Men du är ett fint minne, ett ansikte så vackert så jag nästan

dör lite inombords när jag tänker på det.

Jag var hemma en sväng i umeå. Skulle träffa min systerson som jag saknar så, men av olika dumma anledningar blev det inte så. Det var länge sedna jag grät så mycket som jag gjorde i fredags.

Jag har kommit på att jag som alltid har så mycket problem, eller har haft, nu inte har så många. Det känns konstigt. Jag måste omdefinera mig själv, bli något annat. Men det är ganska skönt samtidgit att slippa...

Det är då musiken kan ge en annan bild. Starsailor lyssnade jag på för kanske 10 år sedan eller nåt sånt. Då betydde musiken något helt annat för mig än den gör i dag. Jag kan känna det jag kände då, jag kan minnas. Men det är inte så längre. Jag har kommit ifrån den jag var då. Jag har blivit mera hel jag har blivit mera jag.

Återigen skriver jag ett måndagsinlägg, men måndag är nog som jag sa till en vän den dagen som är svagast i veckan. Den dag då livet helt enkelt är lite hårdare. Den dag som masken måste på igen efter att ha vittrat sönder lite under helgen.