Jag hade glömt bort dem jag har lagt dem åt sidan, så poppade de upp på spotify när jag skulle kolla musik. Och nu spelar jag dem för fullt. Åhh... gamla tider, på gott och ont.

Året var 2001, jag var 20 år gammal och bodde i London, livet lekte och jag med det.

Bekymmer över morgondagen existerade inte och allt var bara soligt.

Året var 2004 jag var 23 år gammal, han var så snygg han hade rutiga skor och tyckte om Belle & Sebastian. Han var besatt av jeans, och Nietches filosofi, vi pratade inte samma språk och det var svårt att förstå honom.

Året är 2010, jag är 28 år gammal om 3 veckor bor jag i stockholm som 4,5 år framåt kommer att vara min hemstad. Jag ska bli lärare i bild, jag ska bryta upp och göra något nytt och spännande med mitt liv.

  Jag lyssnar på musik dagarna i ända, eller i alla fall mycket. Just nu har jag snöat in på Mumford & Sons låten "I gave you all" det är den som gäller på repeat hela tiden just nu.

Den får mig att vilja måla, jag måste skapa en ny målning nu. Denna på bilden målade jag på under ett år. Nu ska jag skapa en ny och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Har målat gräs och himmel. Vill skapa något lugnt.

Jag vill måla lite för att få ur mig allt det som trycker i mig just med flytten och allt.

Jag vill måla för att må lite bättre.

Den är ett faktum.

För några veckor sedan, kanske är det månader sedan bestämde jag mig.

Jag ska bort jag ska göra något med mitt liv.

Nu är domen här. Domen som är min önskan. Jag kom in på skolan.

Jag ska läsa till bildlärare på konstfack.

För många år sedan skrev jag  att jag måste ifrån Umeå att jag var less på livet här. Livet som levde mig istället för att levas. Nu 7 år senare har jag ont i magen för att jag ska göra det. Kanske är det åldern, kanske är det tryggheten. Jag har skapat något här som egentligen inte finns. Något som egentligen inte existerar längre. Jag lever väl egentligen ett liv just nu i det förgågna.

Det är dags att möta framtiden och vara stolt över att jag klarade av det jag inte trodde att jag skulle klara.

Jag kommer att sakna min systerson mest. Den lilla guldklimpen som förgyller livet just nu. Jag kommer att sakna honom som jag gjorde slut med för snart ett år sedan men som sedan kom att bli min trygghet i livet då allt var lite svårare.

Men jag vet, livet går vidare och snart hoppas jag att jag sitter där i stora staden och ler för mig själv för att jag förvekligade min dröm och inte bara lät livet leva mig. Jag lever nu mitt liv. Jag försöker så gott jag kan att ha kontroll över det.

Framtiden är här nu och jag ska banne mig ta tag i den omfamna den och säga välkommen du kommer inte en dag försent.

I dag var en liten seg dag. En dag då solen sken men strålarna räckte inte ricktigt ända fram. Kanske är det brist på sömn eller stressen i ovetandes vad som händer med framtiden. Eller så är jag bara lite less på att magen inte är som den ska och i och med det så ligger inte min energi nivå på topp, lever på mat utan näring typ. Vilket efter 3 veckor tar ut sin rätt. 

Men snart är det helg och jag och syster ska eventuellt få skjuts av våran bror till Skellefteå så att vi kan gå på konsert med The Ark:)..

Ja den som lever får se.  

Vänner är sådan som man har fastän man inte har pratat med varandra på flera dagar, månader ja ibland nästan år. Det är de som finns där bredvid dig och tröstar när du mår dåligt, de som ringer och säger, "hej jag ville bara höra hur det är med dig". De som ringer fastän man inte bett dem om det.

Vänner är för mig mitt allt. Jag älskar mina vänner, utan dem vet jag inte om jag skulle vara den jag är i dag. Jag skulle inte ha klarat mig så långt. Mina vänner är det bästa i hela världen, jag älskar dem och alla är speciella på sitt eget lilla sätt.

Tack för att ni finns i mitt liv:)

  Vem stiftade lagen om tvåsamheten, kyrkan, mannen, patriarkatet? Den där människan eller mannen som bestämde att kvinnor inte skulle få ha sin egen frihet.

Jag är kanske mer emot än för tvåsamheten. Men ändå kan jag sakna min egen frihet. Den som fanns innan jag fann tvåsamheten, som jag nu inte har. Den friheten då ensamheten inte var så påträngande och stor. Då ensamheten var något jag längtade efter. Jag har svårt att leva i nuet just nu då framtiden är så oviss. Men för en stund skulle jag bara vilja ligga där kanske vid havet, njuta, blunda och inte vara rädd för att öppna ögonen och vara där och då även om det är helt tomt.

varför känner jag mig ibland ensam fastän att jag har så mycket. Jo för att tvåsamhetens norm är så stark i samhället som vi alla lever i.

Jag tycker om att vara ute och cykla.. ute i det fria lyssnandes på musik i lurar och bara njuta av omgivningen. Jag kan lätt känna mig lite instängd inomhus har jag märkt den senaste tiden. Jag tror helst att jag skulle vara ute hela tiden om det gick. Eller kanske inte.. haha.. det skulle nog bli lite jobbigt. I dag har i alla fall varit en helt okej dag. En helt okej dag i mina mått mätt.

Tänker just nu ganska mycket på Tex. På söndag denna vecka är det ett halvår sedan han dog. Och det gör att jag tänker på det extra mycket. Jag har bestämt mig för att jag ska till graven då, jag vill dit och prata lite eller vad jag nu kommer att göra när jag är där. Det är inte så att jag tror att det kommer att bli bättre med tiden, kanske bara lättare att acceptera det faktum att han inte längre är här på jorden längre. Minnen flödar ofta från den tid då vi levde som en familj. Läste i en blogg i dag som jag hittade, skriven av en vän till Tex. Ett par som han umgicks med förut, som även jag träffat många gånger. Läste vad hon skrivit då hon fått beskedet, de hade pratat minnen. Och även om det var jobbigt att läsa det var han för en liten stund vid liv och jag log för mig själv, på det där sorgsna sättet som man gör när någon man tycker om har gått bort. Men som man ändå vill minnas med glädje. Jag har mest bra minnen av honom. Han var alltid så snäll mot oss, han fanns där när ingen annan fanns. Och det tackar jag honom för nu såhär i efterhand. Synd bara att jag inte hann säga det till honom medan han levde. Men man kan ju inte veta att någon ska dö helt plötsligt. Det är bara att försöka ta vara på de som man har i livet och komma i håg att berätta för dem att man uppskattar dem lite nu och då så att de inte glömmer bort det.

Jag fick frågan i dag av en ytligt bekant på stan i dag, "hur är det med dig då?" Jag hör mig själv svara " det är jätte bra!". Jag brukar aldrig säga så, på den frågan ska man svara "bra" kort och gott. Jag vet inte vad som flög i mig och jag vart själv väldigt förvånad när jag hört mina ord komma ut ur munnen. Skrattade åt det på vägen hem, jag som nuförtiden som oftast drar lika med tecken mellan mig och bitterhet. Men sen tänkte jag, varför ska man inte få säga så? Det kanske är jätte bra.. eller så var det i alla fall just den stunden just där och då. Just då när jag svarade på frågan hur det var och jag hörde mig själv hurtigt säga det är jätte bra...

Ja men egentligen varför ska jag klaga? Jag vet inte vad som hänt som gjort att min attityd alltjämt nu förtiden bara känns så blasse.. så kass och med en nypa bitterhet. Jag borde inte vara så bitter det är inte bra för mig. Jag måste ta och rycka upp mig och finna glädjen i att faktiskt ha ett ganska bra liv ändå.. jag menar det finns de som har det värre och lider mer än vad jag gör.

Så nästa gång någon frågar ska jag säga att det är jätte bra, för det kanske det är eller om det inte är det så får jag se till att skapa en sådan tillvaro. För mitt liv är kankse inte alltid en dans på rosor. Men jag lever och har hälsan i behåll så fan om jag inte tar och tar tag i saker jag lever faktiskt bara en gång och det är mitt liv som jag slösar bort.. ingen annans.