När hände detta, min arbetsmoral är på botten, totalt... Men det kanske beror på att skrivaren skriker efter ett Fuser kit just nu.. haha.. jag hatar skrivare, de bara krånglar och ska ha saker hela tiden. Men nu är det i alla fall inte så länge kvar tills jag får gå hem drygt en timme. Just nu känns det som om tiden står still men jag får väl försöka ha lite roligt.. eh.. ja vad kan man göra på jobbet då? Jobba kanske? Ja jag ska väl se om det är nåt som ska göras då... jag måste väl:)

Snart helg och det känns så jäkla skönt! Ska ev. ut med min kära arbetskamrat från mitt forna jobb, det är alltid rolligt när vi är ute!! chip chop slut för i dag..

Ibland kommer det sådan dagar... i dag var en sådan dag. Jag var på väg hem från stan från min bror. Jag hade vinden i mitt hår, spring i bena och cykeln trampade tappert framåt.

Sen bara vände allt jag kom till mitt kvarter där jag bor, samma som jag bodde i när jag var liten, samma som jag bodde på när han fanns med i vår familj. Samma kvarter där jag lekte när jag var liten, där jag stod på balkongen med min syster och skrek sången "ska vi gå hem till dig eller hem till mig". Den gången när han han kom ut och tyckte att vi skulle vara tysta så att vi inte skämde ut oss. Men vi bara skrek vidare, för vi var små då och då är livet lite mera en lek.

Mitt rum som jag bor i nu, den lägenheten som jag delar med 3 andra det är samma som jag bodde i då. Jag har det rummet som min mamma och han hade som rökrum. Det var på den tiden på sent 80-tal tidigt 90-tal när man fick röka inomhus, då det inte var konstigt. Jag minns att vi hade en grå soffa med en lila filt över där inne.

Det kanske är ett sätt för mig att bearbeta det som hänt nu genom att måla, leva och andas just det som jag minns från när jag var liten. Samma kvarter som jag lekte i när jag var liten, samma ställe som jag växte upp på. Då livet var lite mera lek och mindre krig.

Med tårar i ögona cyklade jag vidare och öppnade dörren till mitt hem och jag frågar mig själv, när ska det kännas okej? När ska jag slippa få klumpen i magen varje gång jag tänker på det. Snart har det gått 6 månader, 6 månader sedan samtalet från min mor innehöll orden " Tex är död... han har kört ihjäl sig". Den meningen som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Den meningen som jag fortfarande inte vill tro på.

Men jag måste för det är sant och han finns inte mer inte på samma sätt som han fanns när jag var liten och växte upp inte på samma sätt som han fanns när han fanns. Nu finns han men någon annastanns och jag vet inte vart han är. Jag hoppas bara att han har det bra och att han är lycklig!

har inte tid att sitta framför datorn egentligen.. måste skapa måste jobba på mina arbetsprover. Men jag är så stressad nu att jag nästan är lite handlingsförlamad. Jag har inte sovit tillräckligt de senaste tre dygnen och sömn är väl något jag kan glömma framöver då jag måste bli klar i tid. Jag måste måste måste... fan fan fan fan fan fan fan ibland blir jag less på att jag ska göra allt i sista minuten.

Innan detta är klart kommer jag att gråta blod!

Innan detta är klart kommer jag att vara sönderstressad.

jag har blivit mindre stresstålig och jag har skapat behov som är svåra att bryta. Jag måste men jag vill inte för de får mig att må bra.

Men nu måste jag måla mera så att jag kan få lite sömn denna natt.

Solen sken våren är snart här.

Jag som bara vikt 19 svanar.

Men det kanske är någon där uppe som hör min önskan.

Jag vill ha vår,

för då kan jag ha mina kalas byxor.

Då kan jag hoppa hopprep.

Då kan jag testa om min studdsboll av gummiband fungerar IRL.

Då när våren kommer kanske det blir lite lättare att andas.

Då kanske solen kan skina lite mera,

Solen tar fram det bra i livet, i människor.

Solen är källan till liv och det är då man kan fråga sig varför man valt att bo så jäkla långt upp i världen?

Musik är som kärlek.

Ibland talar den till dig.. du vill vara den äta den leva den.

Musik kan ge dig den där känslan som kärlek kan.

Jag saknar musiken i mitt liv, jag saknar känslan.

Känslan då jag är helt uppslukad och lever i en vacker melodi.

Livet krigar för mycket med mig just nu.

Livet krigar och jag har inga vapen att skydda mig med.

Livet livet livet, som är till för att levas njutas och älska.

Jag tycker inte om mitt liv just nu.

Jag vill ha mera musik mera sång mera texter mera innehåll.

Jag saknar min trygghet, mina vänner.

Jag vill sluta fred med livet men jag kan inte höra musiken.

det är något som händer hela tiden medan man funderar ut vad man ska göra härnäst.

Jag har just nu fastnat, men det ska nog släppa snart. Jag hoppas det i alla fall. För nu är det bara 3 veckor kvar tills arbetsproverna ska vara inne och jag måste skapa något nu snart genast.

Så nu har jag inte tid att hänga här längre.. skapa..

:)

Nu drar jag snart till Uppsala. 

Där ska jag träffa min kära vän, exkombo, mångsysslare, ja allt i allo Maria.

Min vän som gör livet lite tommare och tråkigare i Umeå.

Jag saknar henne och det ska bli så kul att träffa henne lite igen och spendera tid som vi inte gör så ofta då vi bor på olika ställen.

Det ska också bli skönt att komma ifrån lite, bort från vardagen

som alltid är sig lik.

Bort från stressen som tar kål på mig.

Bort från tristessen på jobbet som jag inte gillar

för jag har så mycket annat som jag måste göra.

Ja jag längtar och i morgon vid denna tid är jag där och kanske sover jag kanske sitter vi och tittar på varandra och pratar.  

   Vi testar våra vingar.

Hur långt kan vi komma?

Hur högt kan vi nå?

Jag kan höra vingar slå runt mig, det är lite ljusare ute.

Jag kan kända vinden smeka min kind.

Min bror och min syster och jag.

Ensamma och ärrade.

Lite svartare lite sorgsnare.

Lite mindre glad

.

Jag undrar när jag ska nå upp

När målet är inom räckhåll.

När inte sorgen tynger mina vingar

så att jag kan lyfta och bara flyga iväg.

Ut på nya marker ut på nya äventyr.

Ut, upp, iväg.

Vi försöker vi kommer snart, vi ses om en stund.

Vi saknar dig.

Jag viker svanar för om jag har tillräckligt många

då, kanske

kanske då kan vi ses igen.

Kanske då kan vi komma upp till dig och hälsa på dig.

Kanske då kan vi acceptera det som hänt.

Kanske då kan vi förstå.

Jag har vikt 14. Alldeles för lite för att ta mig upp.