ibland funderar jag på den, ibland ignorerar jag den. Det är konstigt att man vet att den kommer att inträffa för alla men ändå är man rädd för den..

Det finns de som tas ifårn oss alldelens för tidigt och det finns dem som levt sin tid här på jorden och försvinner. Men blir döden någonsin lätt? kan man någonsin acceptera att det händer. Jag tänker på en vän som jag hade i england, han dog alldelens för ung alldelens för tidigt han var bara i början av sitt liv men somnade in en natt. Jag saknar honom ibland, även om det är länge sen de tiderna var när jag bodde där. Jag har inte heller träffat någon av de andra sen dess. Men bara vetskapen av att jus han dog och att jag verkligen aldrig mer kan få träffa honom gör ont i hjärtat. Jag grät över honom senast när han skulle ha fyllt år innan jul, jag tänkte på hans familj hur mycket de måste sakna honom och hur mycket hans vänner som träffade honom ofta måste sakna det tomrum som han lämnade efter sig.

Ibland brukar jag prata med honom, jag tror inte på ett liv efter men det gör det lättare att förstå när jag tänker att han kanske kan höra vad jag säger vart han än är nu. En annan vän till en vän dog i våras oxå, hemskt!! Varför ska unga männsikor behöva bli berövade livet på ett sådant sätt?? Livet är inte rättvist alla dagar. Och jag är lycklig över de vänner som jag har runt mig! jag uppsakttar deras närvaro och vet inte vad jag skulle göra ifall någon av dem gick bort...

Livet är allt bra märkligt... man föds och man dör, och det där emellan är bara upp till en själv och de förutsättningar som man har i livet. Jag undrar om det finns ett liv efter detta och att när man dör får man träffa alla de som man har saknat men som inte finns ibland oss längre...