I dag var en liten seg dag. En dag då solen sken men strålarna räckte inte ricktigt ända fram. Kanske är det brist på sömn eller stressen i ovetandes vad som händer med framtiden. Eller så är jag bara lite less på att magen inte är som den ska och i och med det så ligger inte min energi nivå på topp, lever på mat utan näring typ. Vilket efter 3 veckor tar ut sin rätt. 

Men snart är det helg och jag och syster ska eventuellt få skjuts av våran bror till Skellefteå så att vi kan gå på konsert med The Ark:)..

Ja den som lever får se.  

Vänner är sådan som man har fastän man inte har pratat med varandra på flera dagar, månader ja ibland nästan år. Det är de som finns där bredvid dig och tröstar när du mår dåligt, de som ringer och säger, "hej jag ville bara höra hur det är med dig". De som ringer fastän man inte bett dem om det.

Vänner är för mig mitt allt. Jag älskar mina vänner, utan dem vet jag inte om jag skulle vara den jag är i dag. Jag skulle inte ha klarat mig så långt. Mina vänner är det bästa i hela världen, jag älskar dem och alla är speciella på sitt eget lilla sätt.

Tack för att ni finns i mitt liv:)

  Vem stiftade lagen om tvåsamheten, kyrkan, mannen, patriarkatet? Den där människan eller mannen som bestämde att kvinnor inte skulle få ha sin egen frihet.

Jag är kanske mer emot än för tvåsamheten. Men ändå kan jag sakna min egen frihet. Den som fanns innan jag fann tvåsamheten, som jag nu inte har. Den friheten då ensamheten inte var så påträngande och stor. Då ensamheten var något jag längtade efter. Jag har svårt att leva i nuet just nu då framtiden är så oviss. Men för en stund skulle jag bara vilja ligga där kanske vid havet, njuta, blunda och inte vara rädd för att öppna ögonen och vara där och då även om det är helt tomt.

varför känner jag mig ibland ensam fastän att jag har så mycket. Jo för att tvåsamhetens norm är så stark i samhället som vi alla lever i.