det känns bara kaos allt just nu. I huvudet och i det rum där jag nyligen flyttat in. Det är så mycket grejer och så mycket nya intryck, det är rörigt och jag har för mycket saker. Jag har kläder som jag knappt minns jag har och jag har saker som jag sparat sen jag var liten. Jag har ont i hjärnan av all aktivitet och jag vet inte vad jag ska göra. Det är söndag och jag har lite ångest och den ångesten vet jag inte vart den kommer ifrån. Jag börjar jobba heltid i morgon och jag vill inte bli en 8-17. Jag vill att helgen ska vara en dag längre och jag vill ha kärlek.

Jag vill rätt mycket just nu och jag känner mig lite labil. Jag vill helst bara att det ska bli bättre så att jag slipper vilja så mycket som i dagsläget är helt omöjligt. Jag vill vara kär.

Jag har varit singel i 4 månader snart och jag vill inte hitta någon att vara ihop med för det har jag inte tid med men jag vill ha någon som jag kan tycka om någon som tycker om mig.

Jag saknar söndagar som de såg ut förut, då tiden och ångesten inte var ett problem. Då det inte gnagde på insidan och frustrationen inte var så nära, då livet var lättare för att jag inte ville så mycket. Då allt bara var så mycket enklare och livet inte lika hårt. Jag bor i en lägenhet nu likadan som när jag var liten. Då när livet var lyckligt och inga onda andar fanns. Då innan desperationen om lycka inte fanns och alla var glada. Livet var kanske inte lättare då, det tror jag inte för visst kämpade jag då med. Men då fanns i alla fall han som var så snäll mot oss. Han som dog för att han körde på en halväg och hade lite brottom.