Den är ett faktum.

För några veckor sedan, kanske är det månader sedan bestämde jag mig.

Jag ska bort jag ska göra något med mitt liv.

Nu är domen här. Domen som är min önskan. Jag kom in på skolan.

Jag ska läsa till bildlärare på konstfack.

För många år sedan skrev jag  att jag måste ifrån Umeå att jag var less på livet här. Livet som levde mig istället för att levas. Nu 7 år senare har jag ont i magen för att jag ska göra det. Kanske är det åldern, kanske är det tryggheten. Jag har skapat något här som egentligen inte finns. Något som egentligen inte existerar längre. Jag lever väl egentligen ett liv just nu i det förgågna.

Det är dags att möta framtiden och vara stolt över att jag klarade av det jag inte trodde att jag skulle klara.

Jag kommer att sakna min systerson mest. Den lilla guldklimpen som förgyller livet just nu. Jag kommer att sakna honom som jag gjorde slut med för snart ett år sedan men som sedan kom att bli min trygghet i livet då allt var lite svårare.

Men jag vet, livet går vidare och snart hoppas jag att jag sitter där i stora staden och ler för mig själv för att jag förvekligade min dröm och inte bara lät livet leva mig. Jag lever nu mitt liv. Jag försöker så gott jag kan att ha kontroll över det.

Framtiden är här nu och jag ska banne mig ta tag i den omfamna den och säga välkommen du kommer inte en dag försent.