För en kvart sen mådde jag bra. Jag går runt och dikterar min egen verklighet och jag är huvudpersonen i en pjäs som jag inte skrivit själv just nu. Ibland är det konstigt hur allt bara kan försvinna. Jag lever mitt liv och jag tror att det är meningen att jag ska vara där jag är just nu. Jag tror att livt har en mening. Varför skulle annars mitt liv vara som det är. Där jag hela tiden när jag tagir mig upp för kanten faller ned igen. En vän sa till mig för länge sen när livet var lite svartare " Det kommer att vara så hela tiden, man tar sig upp för backen men sen är man tillbaka nere igen. Det som då händer är att ju fler gånger du tar dig upp desto lättare är det att hitta bättre vägar upp"... Jag är nu på stigen, den som leder uppåt som jag hittade för 2 år sedan.. den där som är kantad av skogar mörka och grå. Den där stigen som jag vet slutar i ljuset men som tar ett tag att ta sig fram på för att jag är mörkrädd. Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket lättare om jag hade en cykel. Det skulle gå så mycket snabbare att ta mig fram då. Men jag vet..min pjäs slutar inte så. Det fick jag lära mig för länge sedan. Men jag undrar bara om inte nån skulle kunna skriva om mitt manus lite så att jag slapp gå i mörkret ibland, kanske ge mig en ficklampa. För just nu när jag trodde att jag hittat fram så upptäckte jag att jag gått vilse och jag stod där i början igen du vet.. där halvvägs där det är som mörkast för årstiden. Där jag för tillfället tappat bort vad det var jag skulle säga....