Jag fick frågan i dag av en ytligt bekant på stan i dag, "hur är det med dig då?" Jag hör mig själv svara " det är jätte bra!". Jag brukar aldrig säga så, på den frågan ska man svara "bra" kort och gott. Jag vet inte vad som flög i mig och jag vart själv väldigt förvånad när jag hört mina ord komma ut ur munnen. Skrattade åt det på vägen hem, jag som nuförtiden som oftast drar lika med tecken mellan mig och bitterhet. Men sen tänkte jag, varför ska man inte få säga så? Det kanske är jätte bra.. eller så var det i alla fall just den stunden just där och då. Just då när jag svarade på frågan hur det var och jag hörde mig själv hurtigt säga det är jätte bra...

Ja men egentligen varför ska jag klaga? Jag vet inte vad som hänt som gjort att min attityd alltjämt nu förtiden bara känns så blasse.. så kass och med en nypa bitterhet. Jag borde inte vara så bitter det är inte bra för mig. Jag måste ta och rycka upp mig och finna glädjen i att faktiskt ha ett ganska bra liv ändå.. jag menar det finns de som har det värre och lider mer än vad jag gör.

Så nästa gång någon frågar ska jag säga att det är jätte bra, för det kanske det är eller om det inte är det så får jag se till att skapa en sådan tillvaro. För mitt liv är kankse inte alltid en dans på rosor. Men jag lever och har hälsan i behåll så fan om jag inte tar och tar tag i saker jag lever faktiskt bara en gång och det är mitt liv som jag slösar bort.. ingen annans.