Ibland kommer det sådan dagar... i dag var en sådan dag. Jag var på väg hem från stan från min bror. Jag hade vinden i mitt hår, spring i bena och cykeln trampade tappert framåt.

Sen bara vände allt jag kom till mitt kvarter där jag bor, samma som jag bodde i när jag var liten, samma som jag bodde på när han fanns med i vår familj. Samma kvarter där jag lekte när jag var liten, där jag stod på balkongen med min syster och skrek sången "ska vi gå hem till dig eller hem till mig". Den gången när han han kom ut och tyckte att vi skulle vara tysta så att vi inte skämde ut oss. Men vi bara skrek vidare, för vi var små då och då är livet lite mera en lek.

Mitt rum som jag bor i nu, den lägenheten som jag delar med 3 andra det är samma som jag bodde i då. Jag har det rummet som min mamma och han hade som rökrum. Det var på den tiden på sent 80-tal tidigt 90-tal när man fick röka inomhus, då det inte var konstigt. Jag minns att vi hade en grå soffa med en lila filt över där inne.

Det kanske är ett sätt för mig att bearbeta det som hänt nu genom att måla, leva och andas just det som jag minns från när jag var liten. Samma kvarter som jag lekte i när jag var liten, samma ställe som jag växte upp på. Då livet var lite mera lek och mindre krig.

Med tårar i ögona cyklade jag vidare och öppnade dörren till mitt hem och jag frågar mig själv, när ska det kännas okej? När ska jag slippa få klumpen i magen varje gång jag tänker på det. Snart har det gått 6 månader, 6 månader sedan samtalet från min mor innehöll orden " Tex är död... han har kört ihjäl sig". Den meningen som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Den meningen som jag fortfarande inte vill tro på.

Men jag måste för det är sant och han finns inte mer inte på samma sätt som han fanns när jag var liten och växte upp inte på samma sätt som han fanns när han fanns. Nu finns han men någon annastanns och jag vet inte vart han är. Jag hoppas bara att han har det bra och att han är lycklig!